Konsten att vaddå och varfördå egentligen?

I mina dagar har jag tänkt mycket.
Tänkt mycket på vad jag ska göra med mitt liv.
Vad jag ska göra för att inte stressa så mycket, för att uppnå det jag vill, för att se bra ut, för att.. ja. Allt. Bemästra konsten i att l e v a, inte bara att ha ett liv. Verb/substantiv, verb/substantiv.

Men egentligen.
Man kanske bara skulle ta det lugnt, inte planera så mycket. Se ut som man gör, göra spontana saker, vara öppen för alternativa vägar i livet. Fan - Jag - Planeraren. Men jag börjar bli bättre på att ta saker som de kommer.

Jag börjar inse att det kanske inte är en konst att leva. Att leva är något man gör, och inte nånting man kan bara om man gör på "rätt" sätt. Shit, man måste ta det lite piano. Visst ska man ha drömmar, men man bör ha dem som inspiration och något att uppnå snarare än som krav på sig själv. Jag tror att folk sätter för mycket press på sig själva. Inte för att jag någonsin har varit någon att se upp till i det avseendet, de som känner mig vet vilken prestationsångest jag kan ha. Men jag har ju i stort sett gått in i väggen många gånger med, och hur snyggt är det?

Nä, nu är det dags för något spännande. Jag ska kasta mig ut i livet.
(Men först måste jag ju jobba ihop pengar för det måste man ju ha och så måste jag sola och klippa mig så jag ser snygg ut inför det där och så måste jag ju kanske hitta en annan lägenhet och så var det ju det där med att plugga för det måste man ju göra... Jo, ni ser..)



Jag avslutar dagens inlägg med en låtlänk.
http://www.youtube.com/watch?v=k_Hcy15XbkA

Den är tidlös.
Kärlek
Evelina