Äntligen Hemma

Ja, gott folk, nu är jag tillbaka.

Kyla, rutiner, framtidsplaner, prestationsångest, försvinnande bränna, förvirring, städning och torr hud.

När jag var iväg kändes det som om tiden gick i ultrarapid verkligen, vi gjorde saker hela tiden och man hade hela tiden något att se tillbaka och fram på! Nu har det helt plötsligt redan gått 5 dagar sedan vi kom hem. Det här med att tiden går fort när man har roligt, det stämmer inte när man är vuxen. Det stämmer bara när man är barn och går på kalas och sånt. När man är vuxen, då går tiden fortare när man har fullspäckat och varierande schema, och långsammare när allt går på rutin. Det kanske borde ge en en tankeställare - vad gör man egentligen med sitt liv? Eller snarare - vad gör man inte med det?

På nästan 2,5 månader har jag sett så mycket. Det är nästan lite synd att jag inte hade datorn med mig för jag hade så gärna gett lite uppdateringar under resan. Nu är det liksom för mycket att skriva om så det skulle bara bli dåligt om jag gav mig på det. Inte för att jag inte gillar att skriva mycket och långa och utdragna texter (finns inget under min skoltid jag fått så mycket kritik för som min tendens att skriva alldeles för mycket och komplicerat), men jag kan ha som ursäkt att jag "ser framåt" :)

Fast jag borde ändå göra en liten sammanfattning, i alla fall över det som ni kan tänkas bry er om. Det är ju trots allt ni som ska roas av att läsa här, inte jag - jag roas av mitt liv, ni roas av mig. Höhö. (För ert liv är ju att hänga här, aight?) Nerå ;P. Här kommer sammanfattningen:

• Vi har mest varit i Malaysia, men även i Indonesien, Singapore och en minisväng in i Thailand eftersom vi fick nästan 2 veckor extra p.g.a./tack vare vulkanaskan. Thailand var bra, Indonesien var bättre, Malaysia och Singapore var bäst.
• Det sämsta på resan var: att vara kladdig på kroppen jämt, bära en alldeles för tung väska för min lilla lilla kropp, behöva förhandla om pris jämt och ständigt, alla sjukhusbesök (J blev biten av en apa så han var tvungen att rabiesvaccinera sig, så typiskt honom), gå ner för berget i tron om att det skulle vara lätt som en pannkaka, bli särbehandlad för att man var turist (t ex fick vi böta (läs muta) för att vi inte hade International Driving License när vi åkte motorcykel. Undrar hur mycket pengar polisen begär av alla locals som åker omkring utan hjälm, är 6 år gamla, kör alldeles för fort och är 3 ungar på samma..), behöva vara misstänksam mot alla som försöker hjälpa en, minimaneterna som var i vattnet ibland när man snorklade, ofräscha sängar och så vidare och så vidare. Men det är ju inte det negativa vi ska fokusera på, eller hur?
• Det bästa på resan var: att nå toppen och se soluppgången över molnen på Mt Kinabalu (- dock inte lika kul att gå varken upp eller ner kan jag säga, men det var helt klart värt det), strosa omkring i Singapore på kvällen, åka motorcykel bland risfälten på Balis inlandsbygd, härja i vattenparken i Kuta, festa med bankmänskineserna i Sandakan, njuta av vädret och vyerna i Cameron Highlands, dricka farligt billig alkohol (Gin and Juice, yo!) på Langkawi, bada järnet på Perhentian Islands, fördriva tiden med att vräka i mig karamellpopcorn under x antal besök på 16-kronorsbiograferna (Kick-Ass är för övrigt one hell of a fet film som alla måste se, jag har gått så långt som att lägga till Hit-Girl som ett extra andranamn! Lovar!), shoppa i Kuala Lumpurs fantastiska köpcentrum, snorkla på Tioman, umgås med underbar guesthousepersonal i Krabi och mycket mycket mer..
• Resan har varit underbar, men det främsta jag har insett är att vi har det så fantastiskt bra i Sverige. Jag menar, behöver vi en soldos ibland är det ju bara att ta en restresa till vilket varmt land som helst. Det har i stort sett alla råd med. Men standarden här är otrolig om man jämför. Visserligen verkar de lyckligare där, vilket jag var så avundsjuk på att jag nästan grät ibland, men vid närmare eftertanke skulle jag trots allt inte vilja byta med dem. Jag ser det istället som en rolig utmaning att vara glad och lycklig i ett gråkyligt land och ha möjligheter. Leva enkelt, jobba 12 timmar/dag och vara nöjd på något random gatubutiksjobb, inte behöva längta efter sommaren nånsin, bara chilla hela tiden.. Nä, det är inte riktigt livet för mig. Jag är framgångskåt, så är det.

Nu orkar jag inte skriva mer om resan för tillfället, istället tänkte jag att jag ska lägga upp guldkornen från my precious. Kameran alltså. Det blir i inlägget över det här, enklast så.

Ciao!