Jag grät och skrek och tjurade och skrattade om vartannat. Så himla eländigt! Men det var bara kottarnas fel, annars var det himla skönt och mysigt. Fast gudars vad ont det gjorde i mina stackars fötter. Jag fick klättra i träd och göra "yoga"övningar (jag dissar yoga och liknande "träningsformer" totalt egentligen, men i brist på andra idéer när J sprang vidare utan problem körde jag något jag inbillade mig var yoga) på en sten i vattnet istället. Barfotaterrängjogging på kottar var inte riktigt min grej kände jag.
J var sur på mig för att han vill att jag ska gilla allt allt allt som har med naturen att göra, även då att utsätta mig själv för såna här saker. Jag tyckte att han var dum som var sur. För helt ärligt, att springa och plåga sina fötter medan myggorna hinner attackera varenda del av en för att man är för långsam, det är väl inte många som skulle utsätta sig själva för? Nä, jag tyckte jag var jätteduktig som försökte i alla fall. Sen gick det ju som det gick.. :)
I alla fall, förutom det vi var där för (att springa då) var det jätteskönt att komma ut lite. Vi var ute under de timmarna idag som faktiskt var soliga med, vilket ju inte är helt fel! Sen får J gärna göra det här mer, men nästa gång tar jag med mig mina älskade skor. Vissa grejer av hans plötsliga infall (som även infattar bl a att äta en jäklans massa kött i form av stek, blåbär och helst inget bröd, totally cavemanstyle. Han har nämligen fått dille/inspiration av någon slags rörelse som härjar i NY, med folk som anser människan vara menad att leva som vi gjorde för många herrans tusen år sedan, vilket i en evolutionstroendes öron låter halvgenomtänkt) får han faktiskt hålla för sig själv. Kärlek ändå på dig, J :)
Nu ska jag kolla fotoalbum på Ansiktsboken och läsa bloggar.
HEJS!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar