Det är tur att livet är så långt men tänk om drömmarna ändå är för många?

Var ska man bara börja, och när? Jag vill så mycket men ändå vill jag inte något tillräckligt för att göra det. Och så sysselsätter jag mig med något, det kommer jag alltid att kunna göra, ty arbetslöshet är inte min grej, men det jag sysselsätter mig med kommer aldrig att vara min dröm. Det kommer alltid att vara något jag gör så länge, tills dess att, i väntan på.

Jag avundas de som gör vad och som de vill. Jag avundas de vänner jag har som har flyttat till Australien och lever livet i värmen värmen och värmen. Själv står jag fortfarande och trampar i ett iskallt Ikea-land och vet varken ut eller in vem jag är eller vart jag ska.

Jag kommer bli som min mamma. Byta jobb ofta, för att jag aldrig riktigt hittat min grej, och ha planer men bara nästan fullfölja dem. Jag kommer alltid att längta efter att bo någon annanstans, se ut på något annat vis. Att börja om på riktigt, från noll, och skita fullständigt i om jag är inte är ung längre eller att jag har ungar och man som behöver mig där hemma.

Min mamma är världens underbaraste mamma
Men jag tycker synd om henne
Jag vill vara en lika bra mamma som hon är
Men jag vill inte vara som hon.



Att jag alltid ska komma in i dessa tankebanor..
Skit också