Helt fantastiskt

Alarmet gick vid 07.50 och allt kändes tungt tungt tungt och alldeles för tidigt. Snooze-knappen kändes mycket lockande när den blygrå himlen skymtade i springan mellan rullgardinen och fönsterblecket. Skulle jag gå upp nu och träna som jag hade tänkt? Huu, vad det kändes långt borta. Så kom jag på; Friskis har inte ens öppet så här tidigt på tisdagar. Herre Gud vad skönt tänkte jag och tryckte på den förbannade snoozeknappen. Två minuter senare hade jag inte somnat om, utan låg mer i frustration över min egen lamhet. Jag kunde ju faktiskt ge mig ut och springa. I det gråa, i snömodden, i svinottan, utan frukost, utan värme, ont i halsen och trött. Men jag grabbade till slut tag i den lilla energi jag hade och släpade mig ur sängen, ett steg i taget.

Fan, vad skönt det var att springa en runda.
Så klart.
Varför ens dra sig för att göra det, jag vet ju hur skönt det alltid är när man väl har kommit igång.

Men jag är alltid lika imponerad av mig själv när jag lyckas med en sån här liten vardagsutmaning. Det kan räcka med att jag faktiskt orkar vika ihop ett ynka klädesplagg. Då känner jag mig duktig!

Helt meningslöst inlägg, men men :)

heido