söndag 1 november 2009

Ännu ett inlägg om mina jobbiga framtidsantitankar. Skit i att läsa det du, det kommer inte ge dig någonting. (he he klart du kommer läsa det)

Just nu känns allt lite uppochner faktiskt. Jag ser lite för många framtidsscenarion framför mig och jag har ingen aning om vilken väg jag vill gå. Vad skönt det hade varit att bara ha fortsatt gå lärarlinjen egentligen, underhålla den lilla dröm jag faktiskt bestämde mig för att uppfylla.

Saker och ting har förändrats, vilket jag både gillar och ogillar. Jag har fått lite mer utrymme, men plötsligt känner jag att jag inte har någon identitet.

Planer som var utstakade sen ett halvår tillbaka har ändrats. Jag förespråkar ju spontanitet, men fan. Just nu känner jag att jag bara hade velat ha en livslinje utstakad och inte bara en massa rynkor i hela handen som inte går att urskilja varken var de börjar eller slutar. Vad behöver jag egentligen? Ingenting känns klockrent men jag vet inte hur jag vill förändra min situation. Jag tänker på vanliga människor, vuxna människor. Alla hade nog drömmar, men nästan ingen följde dem. Alla har familjer. Alla har bil. Alla köper för mycket julklappar. Alla har jobb. Alla amorterar. Ingen ser fram emot något annat på året än Thailandet-resan.

Alla är så jävla Svensson att jag mår illa.

Men mest mår jag illa för att jag är rädd att mitt liv också kommer se ut sådär, om 30 år eller så.

Eller är det så att det är ett sånt liv man vill ha när man väl är där? Halå, trååk! Eller? Jag vill ju ändå ha barn och då måste man leva så. Kan inte flänga omkring. Eller? Det känns som att jag kommer flänga omkring hela mitt liv. Börja på ett jobb, inte känna mig tillräckligt stimulerad. Påbörja en utbildning, inte känna att den är min grej. Köpa ett hus, hitta ett finare. Stockholm? Göteborg? Malmö? Växjö? Paris? New York? Tokyo? Sommarstugan? Bo hemma och känna mig i vägen även om jag är så välkommen? Lite av varje? Nä, så kan man ju inte hålla på. Eller?

Hur fan ska man göra för att hitta nånting att vara nöjd med? En livsstil som passar mig perfekt, ett jobb som jag älskar och ungar som garanterat inte ploppar ut som utvecklingsstörda (Ja, jag är hemsk som inte vill ha ett utvecklingsstört barn). Ska jag planera eller inte? Eller eller eller...

JAG
FÅR
PANIK

- inte snyggt.


Kom igen nu Evert. Du är ju snygg.



Förlåt om jag satte dåliga griller i huvudet på dig också nu.

Peace. Eller?

Inga kommentarer: