Det här med att leva som man lär

Kommer någon ihåg uppsatsen om liggriktighet och sömn o.s.v. som jag skrev för ett tag sen? Den jättelånga om att jag är trött på att folk är trötta?

Jag ska inte säga nånting. Jag är så jävla trött just nu och det enda jag vill är att klaga över det och att gå och lägga mig fastän jag vaknade vid 13 idag. Jättehögt vill jag klaga, så att alla tycker jättesynd om mig och säger att det går över gumman, håll ut och jobba på. Du är ju jätteduktig och du gör jättebra ifrån dig på jobbet, bara det att du inte ser det själv just nu.

Det jag behöver nu är att komma bort ett tag, det känner jag. Visst, jag har det bra som jag har det och jag skulle säkert kunna jobba på att göra det jag har ännu bättre, helst perfekt. Men det är bara det att... Ja, du.. Jag behöver något annat. Behöver lite värme, behöver lite inspiration.

Jag är rädd för framtiden.
Det trodde jag aldrig att jag skulle känna.
Jag som alltid varit säker på vad som kommer hända, vad jag kommer bli, vem jag är. Plötsligt kommer jag inte ihåg vilka drömmar jag hade och med vilka egenskaper jag kunde beskriva mig själv. Det jag vet är att jag inte är någonting just nu. Vad fan händer? Är trött på mina jävla svackor, och jag hoppas innerligt att den här längsta svackan nånsin håller på att gå mot sitt slut. Pallar inte vara så osäker och lam att jag stannar hemma från jobbet för att jag bara vill gräva ner mig under täcket och försvinna.

Skärpning snälla Evelina

Tror jag måste skriva de hemskaste fem orden en människa kan säga i följd;
TA TAG I DITT LIV




det här är inte din stil.