100% provvis, nein danke

Jag har det så bra nu, särskilt om man jämför med innan. Lönesystemet syftar jag på idag.

Jag har provat att jobba på 100% provision, det var när jag var på Telenor Xpress. Det är inte kul. Visst är det lite peppande att veta att jag drar in pengar för varje sälj, men jisses vad svårt det var att hålla modet uppe vissa dagar. Ibland kunde man ju faktiskt inte påverka själv om man skulle kunna sälja eller ej. Det kunde bero på att ingen hade täckning med oss där vi för stunden var, att montern var placerad i en luftsluss utan plats att stå och snacka på (värst var fan Netto på Teleborg här i Växjö, helt stört) för att man bara var i vägen om man stannade framför oss. Ibland var det såna dagar då det knappt passerade en enda människa, typ som på Påskafton då jag jobbade förra året. Det var så dött så det var inte klokt, och de få människor som var och handlade, de hade förstås bråttom. Att stå där och veta att jag inte skulle få tjäna ett öre, plus att familjen där hemma kalasade på påskmiddag och påskgodis.. Det var kass. Visst, sen ska man aldrig säga att det inte går att sälja, för "allt beror bara på din egen inställning". Men ibland så är det faktiskt yttre omständigheter som spelar in också!

Gud, jag kommer ihåg vissa dagar, hur hopplöst det kändes. Man stod där och var så glad och artig så, men alla hatade ju en ändå. Det bästa var alla oprovocerade utskällningar man fick av random gubbar som kom fram och tjabbade om hur bra "Televerket" (Telia hette Televerket innan) är och hur mycket vi borde skämmas som stod där och försökte lura folk.

Det var rätt kul att se hur folk reagerade. Vissa fick plötsligt jättebråttom när de såg oss, vissa sa bara nej tack (till vadå till vadå tänkte man då?). Ibland skrattade folk, ibland kollade de inte ens åt mitt håll även om jag bara sa hej. Då och då brukade jag önska någon butter gubbe en trevlig helg eller något annat oväntat, bara för att jag såg att de var på krigsstigen och bara hade längtat efter att få höra något mer säljkåtigt. Vissa människor hade Tele2 och var därmed svåra, i alla fall när man befann sig i storstaden. När man var i Skåne dock var alla trevliga. Men alla hade redan Telesnor. Sen fanns det ju undantag, alla var ju inte otrevliga eller omöjliga, men de var då fasen inte många, särskilt inte i Sthlm. Snacka om att känna sig helt nonchalerad!

Nä, hörrni ni, det var otacksamt många dagar. Jag hade tur som fick iväg några sälj då och då (bara för att jag var så rar och söt) i vilket fall, men det där med Xpress-försäljning var inte riktigt min kopp te. Jag kände mig liksom påträngande hur jag än gjorde.

Men nu till det sjuka med det hela.
När jag själv stöter på en sån säljare på stan får jag typ panik. Jag vet precis vad jag ska och inte ska säga för att inte behöva stanna, men ändå blir jag typ nervös! Jag fattar inte ens varför jag inte vill stanna, jag vet ju hur tufft det är! Men jag har en tendens att klämma ur mig hur dumma saker som helst, fan. Fast då har det oftast varit när säljaren har varit ovanligt aggressiv.

Det man ska säga om man verkligen vill slippa stanna vid en sån här försäljare, det är "Jag bor utomlands" eller "Jag har massa betalningsanmärkningar", varav den senare kanske inte är så kul att ljuga om. Äh, det bästa är egentligen, om man har tid, att stanna en stund. Ge dem en chans, det kan ju faktiskt hända att de har något bra att erbjuda dig! Sen ska du förstås vara kritisk. Det finns många fulsäljarjävlar därute som bara vill kränga, men var noggrann med att fråga allt du kan tänka dig. Se till att få allt viktigt uppskrivet samt att du har ångerrätt om du skulle bestämma dig för att skriva på nåt. Annars är det fett lugnt att göra nåt sånt, du gör dessutom en del av säljarens dag!



Jajajajajjaja. Fick bara lust att skriva om nåt och det blev det här.
peys