Jag

Jag har verkligen ett extremt behov av att hävda mig, men samtidigt att bli bekräftad.
Är det här okej? Ser detta verkligen bra ut? Var det här verkligen bra?

Men det konstiga är att jag egentligen inte känner att jag behöver få bekräftelse på knappt någonting. Provar jag ett par helt galna byxor som ingen tror kommer bli snygga så provar jag dem ändå och inte sällan köper jag dem dessutom. Det är nästan så att jag ibland vill ha bekräftelse på motsatsen, så att jag i min tur kan motbevisa den. Jag är nämligen expert på att tycka att jag själv är störst, bäst och vackrast, vilket jag dock oftast inte är..

Jag skulle nog vilja säga att detta är min sämsta egenskap, i alla fall för min egen del - att jag tror att jag är så jävla bra. Men hur många tal har jag fått riktade till mig? Har jag någon gång blivit ordentligt berömd för en uppsats? Har jag någon gång blivit omnämnd på ett möte eller blivit matchens spelare? Fått stipendium i skolan?

Det har jag fan ta mig aldrig.
Och ändå tycker jag att jag är så jävla bra.

Jag måste ha en verkligt skev bild av mig själv och andras syn på mig som person. När andra ser en lagom person i mig ser jag en hjälte som har gjort något utöver det vanliga. När jag får VG på en redovisning blir jag sur för jag tycker det är ett solklart MVG. När jag har sålt bra tycker jag att jag är bra efter mina förutsättningar. Mina överordnade tycker att jag kan bättre. När en klasskompis till mig fick stipendium för "Bästa kompis" blev jag inte glad för hennes skull, jag blev avundsjuk och tyckte det var orättvist.

Åh, vad jag skulle vilja bli personlighets- och intelligenstestad. Min högsta önskan är typ att få beskedet att jag faktiskt är suverän, åtminstone nån liten egenskap. Men det kommer aldrig att hända.

Fast ibland, t ex då jag skrev inlägget om varför jag är så bra häromdan, känner jag i alla fall att jag verkligen behöver och har rätt att berätta varför jag håller mig själv högt. För visst, jag är egentligen inte bäst på något, men jag är väldigt duktig på många saker. Det är fasen inte många som klår mig i kunskaps-/allmänbildningsspel och min iq är högre än 91 % av befolkningens (i min ålder som då jag gjorde testet var 17 år). Sen kan ju diskuteras hur ödmjuk jag är och hur ödmjuk jag borde vara. Men det får bli i ett annat inlägg.

Fy fan vad stort ego jag har.

Det är nästan så att jag skulle skämmas.

Men det behöver väl inte jag?

.