Nu har det gått lite för långt.
Visst har jag råd o.s.v., det har alla, det handlar om prioriteringar.
Men onödigheter alltså. Vad är grejen?
Så fort det är en summa som man måste lägga ut, då känns det jobbigt. Att lägga flera tusen kronor på mat och hyra känns oftast rätt trist. En parkeringsbot på 400 kr innebär en totalkatastrof fastän man utan att blinka lägger de pengarna på nån random tröja. Eller, p-bot var väl inget bra exempel kanske, det är ju faktiskt en helonödig utgift :) Men om man t ex kikar på välgörenhetsbiten istället. Hur många gånger tänkte jag inte efter innan jag skickade det där 50kr-sms:et till Röda Korsets Haiti-hjälp? Att 50 kr är ju rätt mycket och hu anamejana bejana bus. Om man tänker efter är det patetiskt hur snål man är när det kommer till saker som inte direkt har någonting med en själv att göra.
När jag bodde i Göteborg blev jag en eftermiddag stoppad av en Läkare utan gränser-representant. Hon var jätteduktig på sin sak och fick mig verkligen övertygad om att jag skulle skänka en peng varje månad. Och även om pengen inte var stor sa hon att den betydde en massa! Jag bestämde mig för att ge en hundring varje månad, men efter fyra månader så fick jag nån sjuk ding i huvet. Jag fick för mig att jag inte hade råd med detta (lusfattig student är ju vad man anses vara men jag var nästan på en välbärgad student med alla lån och bidrag) och ringde för att avsluta mitt medlemskap. Alltså. Alla har råd att avvara 100 kr i månaden till en god sak. Det finns inga undantag (om man tittar på "normalbefolkningen"). Frågan är varför jag fick för mig att jag inte skulle fortsätta skänka pengar.. Det var väl för att jag i mitt själviska stilla sinne tänkte att jag kunde använda de hundra riksdalerna till att istället äta ute en gång extra i månaden, eller nåt sånt dumt.
Det är så konstigt hur man beter sig, och än konstigare hur man beter sig när det är pengar det handlar om. Folk nuförtiden (haha) är så pengahysteriska. Man vill ha allt, får kanske allt, men man får i själva verket inget alls. Man vill ha kakan, man får äta kakan, men känner sig ändå sugen på en kaka till när man har ätit upp den.
Det här med prylar är skit. Materialism är skit. Men damn vad vi är materialister allihopa. För min del handlar det mest om kläder. Jag har otaliga gånger stått och glott in i min ett ton (av kläder) tunga garderob och tänkt att jag ju inte har någonting att ta på mig. Jag bläddrar förbi galgen med jacketten som jag köpte bara häromdan och tyckte var jättefin, ser förbi de dyra skorna jag köpte i somras, struntar fullkomligt i jeansjackan jag tyckte var så fin för ett tag sedan. Tankarna på shopping smyger, nä kastar sig(!), på och viskar, nä skriker(!), i mitt öra att jag måste ha nått nytt. Att det jag har inte duger. Och så för minst tusende gången ser man mig på stan, seriöst shoppande av saker jag inbillar mig att jag behöver. Men jag behöver inget mer. Egentligen.
Fan, jag undrar om jag är hopplös..? Jag har tänkt en del på det här att jag handlar väldigt mycket saker. Jag har som sagt och precis som alla andra råd att handla, och jag vill ju det dessutom -> jag prioriterar att handla framför att t ex framtidsspara. Man kan se det som att jag lever i nuet. Eller inte. Jag köper och mår bra för stunden, men sen vet jag att jag kommer stå där redan nästa helg och inte ens se det jag precis har köpt.
Det värsta är att jag numera även är bra kvalitetsskadad. En vuxengrej som kommit rätt tidigt kanske, eller ett resultat av mitt sätt att tänka på jobbet. Det knepiga är att mitt leverne då blir ännu dyrare. Frågan är hur länge jag kan ha det så? Frågan är också; är högkonsumtion faktiskt en bra grej för mig? Det kanske är mitt främsta nöje här i livet. Tragiskt, kanske. Men jag kan verkligen inte komma på vad jag skulle kunna uppskatta så mycket att jag skulle kunna ersätta shoppingen med det.. Äh, det kanske bara är att acceptera. Ja, det är nog det.
Jag är en shop-a-holic på riktigt.
(men jag tror ändå att jag ska försöka jobba på det)
(eventuellt)
(efter att jag köpt min Wallinmorgonrock och -pyjamas)
(eller så bara accepterar jag)
(bah, det här får jag diskutera vidare i mitt huve)
(fast inte nu. nu ska jag nana)
PÖZ
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Anledningen till att du har över ett ton kläder är ju inte för att du har så mycket kläder utan för att alla dina kläder är i XXXL!
/jonte
men halååå :) hahaha
Skicka en kommentar